Om någon annans tennisskor

Allt jag vet om min brors tennis är att han har morfars skor i garderoben. Han frågade om jag ville låna dem, men de är för små för mig. Annars håller de säkert i många år till, köptes knappast på Skopunkten. Brorsan fick dem av mormor. De stod i hallen på landet. Hon ville inte slänga dem. Det är ju alldeles utmärkta skor, egentligen. Samtidigt är det ganska förvirrande, att rent fysiskt gå omkring i en död släktings skor, springa och stanna, sparka och hoppa. Som om. Jag har haft drömmar om min morfars tennisspel. Det var något år sedan sist, men i min fantasi spelar vi ihop på Ingarös banor, för det mesta den närmast parkeringen. Bollarna förflyttar sig långsamt fram och tillbaka. Också som om. Jag vet i drömmen att han inte lever. Atmosfären bland tallarna är lite som den på Skogskyrkogården. Vi känner spelets regler. Med ett resignerat lugn bollar vi med varandra. Bara fram och tillbaka. Inget mer. Inga ord. I andra drömmar är det andra döda släktingar, betydligt äldre, såna jag bara träffat i väldigt unga år. Vi spelar aldrig på resultat.