Svalbard: Ryssen

Efter fem timmar i båt tas vi emot av en rysk man med hål på byxbenen. Hur länge har du varit här? frågar vi. I en vecka, svarar han. Regnet öser runt, vi har bråttom. Sen en vecka tillbaka har mannen alltså levt i Pyramiden, en rysk gruvby långt över gränsen till det som betraktas som beboeligt. Sen tretton år tillbaka är platsen oanvänd. En allvarlig flygolycka tros ha orsakat stans kollaps. Piloten förstod inte engelska, instruktionerna tolkades tvärtom och han körde in i ett berg. Först många timmar senare kunde de anhöriga på orten informeras. Alla kände någon som gick bort. Nu finns här några hantverkare som under sommaren ordnar med underhåll av byggnaderna. Ingen har kritiserat beslutet att lämna kvar allt. Ingen har vägarna förbi. Här finns en staty av Vladmir Lenin, liksom ett bibliotek, en simhall, ett sjukhus och en aula. Det är pampigt och påkostat, är ju Sovjetunionen, fast utan folk. Bland bilderna i Kulturpalatset är utopin svartvitt porträtterad: Någon håller tal, några lirar basket, andra dansar. Jag drabbas av en oväntad känsla av saknad – Här hade jag gärna levt. I en artikel läser jag att byn saknade sedlar och mynt, att kolet från gruvan gjorde invånarna självförsörjande, att man delade på allt. Då. Allt handlar om det förflutna. Det är som vi vandrar i döden, i Zonen, likt karaktärerna i Tarkovskijs Stalker. Fågelbon istället för blomsterlådor vid fönstren. Intensiva skrin istället för glada rop i trapphusen. Rostiga gungor. Röda Oktober-pianon som kan explodera. De fem personer som bor här har inga mobiltelefoner och inget internet. När gästerna kliver in i rummet tar de ingen notis. De tittar på en dvd-film från hemlandet. Jag vill inte närma mig dem. Jag tror att Pyramiden gjort dem vansinniga.