Kära blogg

Du var min sommarkatt. Jag visste det hela tiden. Men kanske får du ett andra liv. Får se, får se.

Lars von Trier

Först när eftertexten fasas in och den fullsatta salongen fasas ut begriper jag att Melancholia inte handlar om ett par som bor i skogen och lemlästar varandra. Jag läser inte baksidor av böcker heller. Efteråt är stan tyst. Eller rättare sagt, efteråt hörs allt. Bilarna, skorna. Allt känns. Andningen, dörrhandtagets metall mot handflatan. Därefter är tanken att jag ska begrunda döden, och det gör jag, fram till jag börjar tänka på Lars von Trier. Hur han drämmer till med allt: Wagner, planeter som kolliderar, bröllop som havererar. Och hur han snärjer in sig själv genom att säga saker som: Jag trodde ju att jag var jude i många år och var mycket glad för det … tills jag träffade Susanne Bier. Men sedan fick jag ju reda på att jag var nazist, eftersom min familj var tyskar och hette Hartmann. Också detta roade mig lite. Jag fick en viss förståelse för Hitler på kuppen. Han var ingen bra människa och jag är inte för andra världskriget … Men vi talade om deras estetik. Jag gillar Albert Speer. Inte Guds bästa barn, men en viss talang … Hmm, hur tar jag mig ur det här? ... Okej, jag är nazist!

Fåglarna, ljuden, servarna

Nu vet jag vad du kan skriva om, ropar Syrran under en duell. Ljuden. Vi spelar på våra somrars bana, den luftigare av de tre, den närmast parkeringen. Vi tänker i kors. Under några minuter har jag både registrerat min omgivning och skärpt till mina slag. Jag är sån, helt enkelt. Lättpåverkad. Det ena leder alltid till det andra. Ett av ljuden jag hör är till exempel en konsekvens av detta kausala liv. Några veckor tidigare har jag fått en bok om fåglar i födelsedagspresent, inte bara innehåller den bild och text utan även ljud. Jag och dottern har bläddrat sida för sida, tryckt på knappen och försökt memorera. Nötskrika, gröngöling, trut. Hon föredrar hackspett. Uppifrån tallen i vårt sydvästra hörn sjunger ett okänt exemplar. När jag hämtar bollar spanar jag upp mot höga grenar för att skymta varelsen, vill kunna gå hem till boken, bläddra fram en sida och peka: Den såg jag! Någon trast, kanske. Men det finns andra ljud: Studsar, slag, inbromsningar, andetag. Samtidigt på bana A står en man servar mot tomheten. Han står så i en timme. Bollarna viner åt ett håll till ett annat, som om han vore på en driving range. Han byter sida och slår tillbaka allihop. När tiden har gått ut vankar han hemåt med sin väska.

Björk

Jag arbetar. En vägg av kyla på måndagsmorgonen, när sommaren tog slut. Det händer saker inom en när all den här tiden ställs till förfogande. Under de gångna månaderna har jag inte bara funderat kring utsikter utan specifika sådana. Jag konstaterar bland annat att jag har levt ett liv utan björkar utanför fönster, vilket jag tycker är synd. Jag lyssnar på dem när vinden genomkorsar lövverket, tänker att det är välgörande, minns en artikel om lövskogens terapeutiska verkan. Att löv rent objektivt är bättre än barr. Att detta naturens schhhh tystar hjärnan. Men även granar får fascinera. När jag vandrar genom reservatet blir min blick blir som röntgen, stammen en arm, rötterna som spretande fingrar under gångstigen. Sånt kan jag tänka på under en semester. Jag har även börjat tänka på fåglar, och staket. Men nu arbetar jag alltså.

Inte min backhand

Du är inte din backhand, skriver W. Timothy Gallwey trettio sidor efter att han förkunnat att han kan se vem jag är genom att betrakta mig på banan. Men jag skulle egentligen inte ha något emot att vara min backhand, den är robust och förhållandevis pålitlig. Dubbelfattad men inte utan precision. Jag är den ändå inte. Enligt W. Timothy Gallwey.

Spegelblankt

Olli har skaffat Facebook, tycker att det för tankarna till Göran Palms dikt Havet. Alltså: Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Det är som på Louvren. Dikten i fråga får mig att tänka på boken jag fortfarande läser (Tennis – det inre spelet). Enligt W. Timothy Gallwey är följande rätt approach: Jag står framför nätet. Där är bollen. Där ligger den i nätet. Jag tittar på den. Nätet. Men det är inte så jag fungerar. Förutom när jag gör det. Men för det mesta inte. Det är vad det inre spelet handlar om. Raseriet som ska omvandlas till en spegelblank vattenyta. Utan att göra skillnad på slag och slag. Där är bollen, i nätet, jaha. Där är serven, i rutan, jaha.

Utsikter

Livet är både för kort och för långt för att tillbringa det vid ett skrivbord med utsikt över en bangård, skriver en Sydsvenskanjournalist som flyttar till Argentina för att frilansa. Inlägget i övrigt handlar om tillvaron i en empatilös mediebransch. Men jag tycker att det är intressant, det att hon (spontant?) lyfter fram utsikten som något avgörande, så pass att det är blir det bärande argumentet för att lämna och börja om. Intressant just för att den har betydelse, men sällan nämns. Själv önskar jag mig en björkhage. Men har en slät gul vägg.

I händelsernas centrum

Ibland skämtar min omgivning om mig. Som att jag ofta anser mig personligt drabbad av allehanda katastrofer och våldsamheter. När jordbävningar rammade Japan hade jag (nio år tidigare) inte bara varit i Sendai, utan också besökt dess mediatek. Jag såg gatstenarna i luften under Göteborgskravallerna, fast bakom polisens containrar. Och när rödskjortorna demonstrerade i Bangkok var jag på plats, twittrade mig till och med in i direktsändning. Nu har en turist på Svalbard blivit dödad av en isbjörn. Något som naturligtvis väcker frågor. Så som: Vad gjorde mannen med geväret? och Kunde det ha hänt mig?

Landet, Bana B, 3 augusti, 19:50

Jag cyklar till anslagstavlan för att boka en tid för kvällen. Bara mittenbanan återstår. Jag klottrar med tvekan vårt medlemsnummer i den tomma rutan. Därefter skyndar jag hem. Någon timme därpå är jag bilburen, hämtar systern vid en fjärran busshållplats. Jag kör kantigt, är inte längre van vid växellåda, blir irriterad och behöver massage. När vi senare börjar studsa bollar mot hardcourten är vi omringade. På bana C drillar en kvinna sina barn. På bana A finns en man och hans barn. De har Solsidanmässiga förnamn. Mannen är demonfarsa: Hetsar, instruerar hårt, bryr sig om grepp, varpå sonen till sist ropar: Kan vi inte bara spela? Det är som om jag fortfarande kör bil, omringad i mittenfilen av två bilskollärare. De fnissar och fördömer om vartannat. Tänker jag. Första halvtimmen kan jag inte tänka på annat. Syrran skrattar, för hon är likadan. Jag blir arg. Andra halvtimmen slutar jag vara arg, men tyngs av demonfarsans kritiska blick. Rent tekniskt är jag usel, tycker han och jag. Men så ska man inte tänka. Ett bra rymmer samtidigt ett dåligt. Har jag läst. Men demonfarsan tänker inte så. Hur fostra en vinnare som inte vill vara bäst? Efter sextio minuter går de hem. Vi står ensamma. Skymningen skyndar på, talgoxarna hörs. Hjärnan tystnar.

Åter i tjänst

Har flängt mellan platser, kört mil i bil, däremellan spelat tennis några gånger. Men varit utan dator. Hur börjar man igen? När anteckningsblocket är fyllt av inläggsuppslag och futtiga anteckningar. När själva tonen känns obekant och svår. Kanske så här, med ett inlägg om ingenting. Eller om demonfarsan jag stötte på igår.

En inställd spelning

Det blev juli och tennisspelet kom av sig. Egentligen skulle vi spelat idag, men det blev inte så. En inställd spelning är på den här bloggen ändå ett inlägg. På tv följer jag kommentatorernas synonymjakt i syfte att beskriva Robin Söderlings insatser i Båstad. Kross, överkörning, slakt. Jag tittar på bilderna och tänker: Hur landar han bollen så nära linjerna? Han kan ju inte se dem.

Svalbard: Ryssen

Efter fem timmar i båt tas vi emot av en rysk man med hål på byxbenen. Hur länge har du varit här? frågar vi. I en vecka, svarar han. Regnet öser runt, vi har bråttom. Sen en vecka tillbaka har mannen alltså levt i Pyramiden, en rysk gruvby långt över gränsen till det som betraktas som beboeligt. Sen tretton år tillbaka är platsen oanvänd. En allvarlig flygolycka tros ha orsakat stans kollaps. Piloten förstod inte engelska, instruktionerna tolkades tvärtom och han körde in i ett berg. Först många timmar senare kunde de anhöriga på orten informeras. Alla kände någon som gick bort. Nu finns här några hantverkare som under sommaren ordnar med underhåll av byggnaderna. Ingen har kritiserat beslutet att lämna kvar allt. Ingen har vägarna förbi. Här finns en staty av Vladmir Lenin, liksom ett bibliotek, en simhall, ett sjukhus och en aula. Det är pampigt och påkostat, är ju Sovjetunionen, fast utan folk. Bland bilderna i Kulturpalatset är utopin svartvitt porträtterad: Någon håller tal, några lirar basket, andra dansar. Jag drabbas av en oväntad känsla av saknad – Här hade jag gärna levt. I en artikel läser jag att byn saknade sedlar och mynt, att kolet från gruvan gjorde invånarna självförsörjande, att man delade på allt. Då. Allt handlar om det förflutna. Det är som vi vandrar i döden, i Zonen, likt karaktärerna i Tarkovskijs Stalker. Fågelbon istället för blomsterlådor vid fönstren. Intensiva skrin istället för glada rop i trapphusen. Rostiga gungor. Röda Oktober-pianon som kan explodera. De fem personer som bor här har inga mobiltelefoner och inget internet. När gästerna kliver in i rummet tar de ingen notis. De tittar på en dvd-film från hemlandet. Jag vill inte närma mig dem. Jag tror att Pyramiden gjort dem vansinniga.

Svalbard: Finlandssvensken

Båten drar ut på fritt vatten och vi faller upp och ner, blir sjösjuka och vansinnigt trötta. Intill oss sitter den finlandssvenske mannen, som berättar om svenskans betydelse i hemlandet. Om hur eliten alltjämt använder minoritetsspråket, och hur den som inte lärt sig hamnar utanför. Han vet. Sen pratar han om att Finland är tillräckligt jämlikt och att frågan är meningslös att diskutera, och det blir tyst.

Svalbard: Fransosen

Han är min definition av cool. Han är det i hela sitt väsen. Vi är på en glaciär och han bär ett gevär som aldrig använts. Isbjörnarna är närvarande utan att visa sig. Men han berättar, om en tältare som häromåret drogs iväg sjuttio meter, om en vän som höjde bössan och träffade mitt i prick. Så man vet aldrig, säger han om den igenmålade pipan. Han är fransman, har ett udda sommarjobb, brukar på vintern arbeta som skidinstruktör i Alperna, men nu vandrar han iklädd gröna gummistövlar med turister i ett landskap utan träd. Han var uppe för att hälsa på en kompis, när ägaren frågade om han var intresserad av att hjälpa till. På den vägen är det. Egentligen studerar han mekanik, berättar han. Egentligen ska han bli arkitekt. Jag frågar varför husen här är byggda i trä och inte i plåt, som på Island. Han svarar att det är av gammal vana, och att virket är från Sverige. Men han vet inte. Inte egentligen.

Svalbard: Hon i receptionen

Hon bjuder på några vykort, för mina pengar räcker inte. Hon berättar att hon för två år sen såg ett naturprogram om Svalbard. Hon sökte efter jobb på nätet. Hon fick ett. Hon for.

Svalbard: Killen i baren

Killen i baren vet inte om han ens kan kallas svensk. Efter flytten från Göteborg har han bott i Norge i tio år. Steget blev kortare då. Utan vidare bodde han och tjejen på Svalbard. Just nu är det lite trist, säger han. Vintern är bättre, då stiger solen aldrig ovanför bergen, istället speglas den i havet, får olika kulörer. Vackert. Men nu, barmark och turister.

Svalbard: Midnattssol

Man borde göra en film om det här, om ett väder som inte förändras, om en polis som inte kan sova, om en mördare som kan slå till när som helst, just för att tiden spelat ut sin roll. I samma stund inser jag att filmen finns och heter Insomnia. Resonemanget är en konsekvens av en allvarlig störning, en tid som satts på paus. På öarna vid Nordpolen kör befolkningen blåa Subarus i rallyfart klockan tre på natten. Alla barer har persienner. Om det nu är natt. Här väljer man själv.

Kajak på Nedre Glottern

Alla sover utom jag, bloggaren på terrassen. Ett mäktigt sorl drar fram och tillbaka genom lövträden. Kylan kryper längs vaderna. Tältet ligger lyckligtvis kvar i bagageluckan. Är hemma från Svalbard, fylld av blogginlägg, nedtecknade med staccatomeningar i samma telefon dessa rader skrivs ifrån. Men senare. Har sen sist hunnit åldras ett år. Kan inte längre vara ung som en Jim Morrison. Nåväl. Hade jag inte vaknat i morse hade jag ej suttit på en solstol utanför Ollis stuga insvept i en filt. Jag hade heller aldrig paddlat kajak på Nedre Glottern och bevakats av en fiskgjuse.

Nordpolen

Bland mina mer kuriösa sökningar på Google finns: Tennis på Svalbard. Kanske finns det, men jag hittade inget som tydde på det. Om några timmar sitter jag vid en gate och väntar, utan mer med mig än en väska och en vän. Lättad och lyft, i en passage mellan hetta och köld. Och utan racket. Men det är senare, även om detta inlägg indirekt fungerar som resans startskott. Just nu sitter jag vid köksbordet i någon form av tryckande växthusmiljö, svettas, knattrar på tangentbordet och tänker på minusgrader. Jag skräms inte av dem. Jag välkomnar dem, eftersom jag får.

Koncentration

Norrköping sommaren 2008. Han hade hyrt en femrummare i andra hand, med en vid vy över stan. Rummen stod tomma och väntade på en renovering. Så egentligen var det en etta han hade hyrt. Väggarna där gick i en svalt grön kulör. Här satt vi en eftermiddag under en orörlig helg. Lyssnade på P2. Inte mycket annat fanns att göra, så vi gjorde vad som fanns. På nattduksbordet låg en bunt utländska modetidningar. Några från Italien. Han kunde inte språket men ägnade ändå timmar åt att titta på bilderna. Jag fann det obegripligt. Att sitta så länge och göra samma sak.

När flödena stannat

Jag var tjugo år gammal när jag första gången höll i Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden. Exemplaret var en turkos pocketutgåva och fanns i en av fyndhögarna på antikvariatet vid Odenplan. Ett fynd, jag hade letat länge, började läsningen omedelbart. Halvvägs in i berättelsen la jag boken åt sidan, tappade intresset och vanns över av någon annan författare. Jag kände ju redan till historiens konturer, om den intellektuelle naturalisten som övergav stadens tryckvågor för det råa och ärliga i skogen. Som alla andra tjugoåringar tilltalades jag av förfarandet. För oss skulle framtiden sannolikt bli både tradig och regelmässig. Vägen ut ledde möjligen via vildmarken. En tid senare berättade en vän om en bekant som gjort slag i saken, flyttat till ett torp i Värmland. Där spelade han violin och läste böcker. Jag förde imponerad vidare historien till min styvfar, som svarade: Hur ska det gå för honom? Det är ju i ungdomen man ska orka. Jag häpnade. Härom månaden råkade jag på liknande reaktioner. Jag hade lämnat Facebook, och för somliga var det ett lika rationellt val som att lösa in bostadsrätten mot ett tält under en viadukt. Jag hade medvetet lämnat dem. Några månader senare har jag kunnat formulera mina tankar här från andra sidan: Svärmen av vänner har slutat surra, flödena inom mig har stannat upp, jag tänker lite mindre på vad andra gör. Samtidigt uppstår ett tomrum, som vid en arbetslöshet. Här var jag igen. Men vem var jag nu igen?

Plaketter på väggen

På landet hemma hos mormor finns plaketter. När jag var yngre brukade jag ofta lyfta ned dem från sitt vilande läge mot tegelväggen. Granska dem, fantisera kring hur de överlämnats. Jag hade aldrig sett, och skulle aldrig få se, mormor och morfar spela tennis. Kanske något tafatt slag någon gång i gångtempo, men aldrig ett matchspel. Enligt plaketterna hade de tagit medaljer i de lokala mästerskapen. Några silver, några brons. Inget guld. Jag fann det otroligt, att dessa orörliga och åldrade människor en gång hade rört sig graciöst över banorna under tallarna. Som ett obegripligt påstående som bara kunde beläggas med just plaketterna. Ett bevis för åtskilliga vassa servar, välplacerade volleys och rappa fötter. Långt innan sjukhusbesök, mediciner och kryckor hade de skridit fram över banan så där som de senare kom att göra i mina drömmar.

Plötsligt i Wimbledon

Min avsikt med den här bloggen var från början att skriva om allt annat än tennis, men det blev inte så. Framöver lär det ändå bli ett och annat instick. Bara inte just nu. Syrran skickar sms från Wimbledon och damfinalen: Jag var där! Tittat på tennis hela dagen. Helt fantastiskt. Såg Nadal träna – det var coolt. När jag kommer hem får vi spela massor.

Hon åker till Wimbledon

Det känns verkligen som jag har glömt något, säger hon och åker ändå. Syrran ska till Brighton, men stannar till vid Wimbledon och damfinalen i morgon. En fem dagars era i bloggens historia har därmed avslutats. Vi har dessutom bytt månad. Det sägs att juli ska regna bort. Men det sägs mycket. Själv sitter jag kvar och följer måsarnas sällskapsliv vid piren. I rummet intill sover barnet. Hon borde vakna snart.

Illojal publik

Tennispubliken håller inte sällan på båda spelarna. Fast vid olika tillfällen. Det är ett sätt att få valuta för entrépengen, att sporra den som ligger i underläge. Förhoppningsvis med utfallet att ha bevittnat något historiskt. Fem set, en mirakulös vändning, David mot Goliat. För utan kamp är det ingen match. Jag känner inte till någon annan sport med så pass illojal publik. Eller kanske är human ett bättre ord. När Federer häromdagen blev utslagen av Tsonga jublade publiken hela tiden. Först när schweizaren slog sig fram till 2-0. Sen när fransosen hämtade igen allt och gick om. Via två korrogerade domslut kunde den uträknade och lite klumpiga losern (utan tränare och med en hiphop-osande bror som anhörig på läktaren) till sist besegrade den störste och likt en euforisk knubbsäl studsa runt i cirklar på centercourten. Jag brukar i allmänhet uppskatta filmer med det upplägget, förutom att de nästan jämt är förutsägbara. Nu i eftermiddag spelar den klumpiga losern semifinal. Rubriken på Wimbledons hemsida lyder: Can Tsonga the charmer harm Djokovic?

Den omtalade banan, 29 juni, 10:32

När jag spelar tennis, tydligare än någon annanstans, uppenbaras mitt ombytliga psyke. Jag klyver mitt jag. De skäller sen oavbrutet på varandra. Lägg av med dina krokiga forehands, väser Jag 1 till Jag 2. Håll käften, replikerar tvåan. Jag (vi) är inte ensam om beteendet. I boken Tennis - det inre spelet beskriver W. Timothy Gallwey uppdelningen mer ingående. Han hävdar att enda vägen till framgång, oavsett disciplin, är att kväsa det tjatiga, självkritiska och neurotiska. Att bli lite mer som Björn Borg. Den enda bollen är den som finns framför dig, osv. Det hjälper inte att bli arg. Hur det nu är med den saken i vardagen vet jag inte, för egen del har jag funnit att ilska kan vara en mycket väl fungerande drivkraft. På tennisplanen stämmer teorierna i alla fall för det mesta. Jag övertygades på allvar igår, då jag upplevde en regression. Jag 2 bredde ut sig. En djävulsk klump i magen växte och slet runt bland inälvorna, göddes av mina allt hätskare utspel med racketen. Jag var åter tio år gammal, avsåg att förinta bolluslingen som inte lydde, göra den illa, få den att kvida i ett hörn vid gallret. Det här är anledningen till varför jag är så förtjust i tennis. Sporten blottlägger mina svarta sidor, och låter mig bearbeta dem. Det är fysiologi och psykologi förenat, som terapi varvat med motion. Men vid sidan av gårdagens bakslag har jag nått ordentliga framgångar under de senaste veckorna. Serven sitter. Och Syrran är impad.

Tennislåtar

Syrran tycker att det borde finnas fler inslag på den här bloggen, som bilder och videor. Men jag gillar text. Här är i alla fall en spellista på Spotify. Tennislåtar, tycker vi.

Den omtalade banan, 28 juni, 10:08

Jag måste spela tennis, pappa. Det blev tisdag. Expeditionen till den eventuella gratisbanan skulle genomföras. Brorsan ringdes in. Sedan packade vi ihop oss: En påse bollar under vagnen, några Loka med päronsmak, en knippe bananer och tre satsumas. Vi for med buss. En tripp på tio minuter. Några hundra meter från hållplatsen uppenbarades en glipa i ett skogsparti. Ett Shangri-La för den besatte. Mellan lövträd, skolbyggnader och radhus fanns en asfalterad plätt, med nät som balanserade på några klossar. Jag är för övrigt inte längre ensam om att vara besatt. Igår använde Syrran just det ordet för att beskriva sitt nyvunna intresse. Jag tänker på tennis hela tiden, säger hon. Jag måste bli bättre, säger hon. Jag vill spela mer och mer, säger hon. Brorsan håller sig mer sansad. Den här gången spelade vi i ett par timmar. Banan var bättre än den i stan, med jämnare asfalt och synligare linjer. Förmodligen för att den sällan används. Två förbipasserande hundägare glodde stort på vår aktivitet, som om vi praktiserade en utdöd idrott. Systern hade i och för sig inte heller sett någon spela där.

Demonfarsan

Dottern, 2 år, vägrade att falla i sömn. Hon motiverade sitt ställningstagande så här: Måste spela tennis, pappa. Min avsikt är inte att bli en demonfarsa, men jag vet att jag emellanåt har en medryckande effekt. Jag svarade: Först sova, sen spela tennis. Hon började gråta. När hon dagen efter vaknade började hon om. Sa allvarligt och uppfordrande: Måste spela tennis, pappa.

Det sägs att det finns en bana

Skriver detta på en balkong intill en pir. Jag har flyttat till mina föräldrar. Det låter dramatiskt utan att vara det. Rockaden har fört med sig att de flyttat till sitt landställe. Själv skiftar jag vy från gulputsad fasad till insjö och skog. Här finns andra måsten: Måste bada, måste sola. Bättre än: Måste dammsuga, måste gå till glasåtervinningen. Vad som är sämre är utbudet av tennisbanor. Min syster tar då ett initiativ. Hon bor också här under sommaren (hemkommen efter utlandsstudier). Idag har hon svår träningsvärk, ändå vill hon spela mer. Det sägs att det finns en fri bana några hållplatser bort, berättar hon. Hon tror att hon minns den från gymnastiken i skolan. Hon är inte säker, men det kan vara så. Och hon har ett hum om var. Vi har beslutat att leta efter banan imorgon.

Gratisbanan, den 26 juni, 18:13

Till sist får de nog, ropar: Ni kan spela nu. Då har vi skyltat med våra intentioner i trettio-fyrtio minuter. Vankat med synliga racketfodral vid gungorna, men gång efter annan svängt med huvudet för att bevaka vår köplats (och vid konkurrens snabbt gjort oss synliga). Uppenbarligen har vi retat upp våra street-tennis-kolleger. De – två grabbar med kantig men förvånansvärt effektiv spelstil – kliver visserligen av banan, men sitter kvar på bänken innanför gallret. Kanske har vi brutit mot någon hederskodex. Kanske är det ett beprövat trick för att förkorta vår session. Det känns som att det borde fungera. Jag blir emellertid mer förvånad än irriterad. Jag frågar: Spelar ni här ofta? Ja, de spelar ofta. Jag frågar: Brukar det vara mycket folk? Ja, det brukar det. När är det minst folk? Vardagar, när folk jobbar. Jag sätter serven. Serve på serve på serve. Kanske mår vi bra att att bli utstirrade. Jag vill gärna tro det, att det är nyttigt för vår tennis. Slagen ska kunna utföras även inför publik. Min syster störs mer av tonåringarna på bänken, säger hon. Men det märks inte. I ett tidigare inlägg redogjorde jag för hennes tenniskarriär. Tydligen överdrev jag speltiden med några år, men det beror nog på att hon är så pass skicklig. Som en Federer langar hon över bollar tätt inpå baslinjen. Inga lobbar och skruvar, bara hårda slag mot en bestämd plats. Just på den här banan syns knappt linjerna, men hon känner på avstånd vart de är belägna. Själv försöker jag undvika fläcken mitt på min planhalva, där en vattenpöl bildat ett obehagligt delta. Mina skor vill inte fästa när jag beger mig ditåt. Därtill bländas jag av solen när den tar sig förbi via lövträden. Vem är det som har undanflykter nu? frågar Systern. Vi spelar i drygt fyrtio minuter. Då har våra åskådare tröttnat och begett sig hem (har nog inte ätit middag). Jag ropar: Nu har vi spelat klart. En trio på gräsmattan reser sig. De har under tiden vi spelat hållit till på fotbollsplanen (nätlösa och med femtioprocentiga studsar). Jag varnar för halt underlag och känner mig rutinerad. På den här banan vill jag vara åldermannen. Jag kan inte tänka mig något som ger mer streetcred.

Bana 6, söndagen 26 juni, klockan 12:24

Den Där Bollen. Från och med nu hänvisar uttrycket till ett par minuter i mitt liv. Kanske var det den tjugofjärde och tjugofemte av våra sextio på bana sex (planen med egen ingång och presenning längs långsidan). Som ett streck flög bollen mellan mig och min syster, hon med uppenbar fallenhet. Hårda och välgrundade slag från baslinjen. Den arma bollen omformades till ett gult gummiägg, när vi slog raseriet ur oss. Jag med min dubbelfattade backhand, hon med sin stabila forehand. Mot krysset, in mot nät, med enkla studs. Efter att ha hållit på allt för länge hinner jag tänka: Vi behöver ett avslut, bollen kräver det, en retur i nät vore en skam, som en straffspark över mål. Några vändor senare skär jag en reva i luften med mitt racket. Energin från systerns högerarm omvandlas till en stoppboll. Strax, strax förbi nät. Sedan slår den sig ner, och rullar över sidlinjen. Jag vet i samma sekund att jag upplevt något fulländat – alla världens klockor slutar röra sig. Vore jag en professionell tennisspelare hade jag inte haft annat val än att där och då avrunda min karriär.

Bana 2, den 26 juni, klockan 10:36

Jag träffar en bedrövad och sällskapssjuk man. Han påminner om en tibetansk sandkonstnär, så när som på det bedrövade sinnelaget. Han är ju inte tibetan. Dag efter dag plöjer han undan vatten, innan han borstar sitt grus och putsar linjerna rena. Framkallar en enhetlig matta av alla korn. De senaste veckorna har han ägnat sig åt detta, säger han. Det har varit förfärligt. Så fort han blivit klar har regnet fallit. Då har han fått börja om. En dag föll så mycket som fem liter vatten per kvadratmeter. Tänk dig det på en så liten yta, säger han och far ut med armen. Då går det inte att spela. Skorna trampar upp märken. Grusklumpar lossnar. Planen förstörs. Kanske blir det bättre på onsdag, om det är vackert väder fram till dess. Jag får komma tillbaka då, säger jag. Det är inte bra för oss, säger han som för att förklara sig. Vi förlorar mycket pengar på vädret. Men vi står här och hoppas. Några timmar senare regnar det. Då har jag bytt kommun, bana och underlag.

Ny medspelare

I morgon möter jag min syster på en annan bana. Hon säger att hon inte tränat på länge, knappt hållit i ett racket. Så säger hon. Hon vill att jag ska bortse från att hon spelat tennis i organiserad form i över tio år. Att tränarens tjat om grepp och grundslag sjunkit in i hennes kropp, opererats in i hennes rörelser. När bollen närmar sig fungerar hon som per automatik, studsar tillbaks några steg, låter armen falla i en cirkel innan hon med sitt racket får till en skön klang. Jag bortser inte från detta, men ser fram emot att springa.

Kom igen, Roger

Det är midsommardag, jag följer Wimbledon via illegala strömmar till datorn. Här är Roger Federer i centrum, en man som vi vill väl. Åskådare ropar "Come on, Roger" vart han än placerar sina Nikes. Kommentatorerna agerar plötsligt supporterklubb och stönar hänfört när forehanden sitter. Missar betraktas antingen som något exceptionellt eller som något oväsentligt. Ofta både och: Han kan slå tusen såna bollar och sätta niohundranittionio av dem. Alla vill att han ska vinna (för det mesta ler förloraren när han vankar fram mot nätet för att skaka hand). Inte för att Roger Federer är bäst, för det är han inte längre, även om vi låtsas som det ibland. Utan för att han borde vara bäst. Det passar in i berättelsen, där han rollbesatts som den vite riddaren. Vi ser en man som agerar belevat, slår hårt utan att överdriva och håller temperamentet innanför bröstet – vem skulle han annars vara? Vi välartade är programmerade att föredra honom före en David Nalbandian. Han bekräftar oss och det vi vill tro på.

Om jag vore ett tv-program

En annan sak hände. Under de senaste månaderna har levt i ett första april. För det mesta handlar det om ofattbara rubriker (sånt som inte kan stämma men som enligt en källa till en tidning faktiskt gör det) men nu har omvärlden trappat upp min Truman Show. Som när jag resonerar med optikern om mina trasiga glasögon och ersättningsparet. Först sätter jag på mig de trasiga, och ser henne tydligt. Sedan sätter jag på mig de nya, och hennes konturer börjar fladdra. Tydligt. Och inte. Hon har undersökt båda paren i en maskin. Det är samma styrka i glasen. Kanske handlar det om vinkeln, säger hon. Jag svarar: Det handlar inte om vinkeln. Hon: Styrkan är samma. Jag är flickan som i grupptrycksexemplet till sist ska fås att svara att det korta strecket är det längsta. Men i denna scen är mina repliker överflödiga. Allt har avgjorts på förhand. Optikern svarar med en skärpa som ett par trasiga glasögon: Och eftersom det är samma glas finns det inget mer vi kan göra för dig. Det hade varit ett sevärt avsnitt i min Truman Show. Ett annat ägde rum på Coop Forums parkering i Norrtälje i fredags. Jag satt stirrig i baksätet och slog med foten. Plötsligt ett infall: Jag hoppar fram, vrider om nyckeln, accelererar motorn vild och sladdar upp cirklar över asfaltsöknen. Varpå en lokal bilist snor min idé.

Hipstersjuk

I dessa dagar är det som om jag drabbats av hipstersjukan. Attityden är intakt, men i själva verket åstadkommer jag inget. Under tiden jag borde ha spelat tennis far hagel fram över gården. Skurarna drar sig uppåt, som en ilsken stormvind från vintern, denna 21:a juni. Jag står i fönstret med dottern och tittar på sjön som bildats ovanför biljardhallen. I morgon hoppas jag kunna skriva om tennis, sådan jag spelar själv.

Wimbledon

Imorgon börjar Wimbledon. Nu vet ni att jag vet det.

Om ett inlägg jag tänkt mig

Framför mig på köksbordet finns en utriven notis om skrivbordets betydelse. "Kan skrivbordet vara en motsvarighet till konstnärens ateljé eller musikerns instrument?" frågar Svenska Dagbladet med ett oskrivet javisst mellan raderna. Min tanke när jag separerade notisen från tidningen var att formulera ett inlägg om platser. Om hur det från ett kontor kan vara självklart att ringa ihop tio människor till viktiga ärenden, medan det från hemmet kan dröja veckor, månader innan rätt person blir kontaktad. Typ en hantverkare. Att det inte alltid måste vara vårt fel. Att det kan vara platsens fel. Att den signalerar saker, och därmed både stjälper och hjälper. Och det här inlägget jag hade tänkt skriva skulle egentligen ha med tennis att göra. Men jag kommer ärligt talat inte ihåg hur.

Pingis på Singö

Jag är en person med många intressen, inte sällan avlöser de varandra. Under våren har jag (bland annat) snöat in på gentrifiering, arkitektritade sommarhus, förstärkare och downshifting. Till denna portfolio kan nu läggas: Väderleksrapporter. När klockan slår åtta i Sofia kyrka sitter jag inomhus. Utomhus är regn. Tennistiden är avbokad sedan sju timmar tillbaka. För att jag känner vädret. För att jag nuförtiden alltid känner det. Tillbringade helgen på Singö i Norrtälje kommun. Idag satt vi inne. Under lördagen var vi ute. Det var ömsom vin, ömsom rundpingis. Min spelstil går igen även med lättare boll. En smash här och där sitter, liksom en och annan svårmodig skruv. Men mest: Nät, ut, miss. Detta är min utmaning, att bli en sån som inte spelar som jag.

Tärningsspelaren

Det smattrar hårt på gården, fönstret står på glänt och en sval vindil söker igenom lägenheten. Jag vilar på en stol i barnrummet på order från dottern. Sitta här. Samtidigt som hennes tankar rör sig allt längre bort bekymrar jag mig över morgondagens träningstid. Förra veckan värk, denna vecka väder. Prognosen för klockan sju visar sol, moln och en isolerad vattendroppe. Hur ska sådan information tolkas? Kastar någon tärning?

Någon i tv-serien S*M*A*S*H

Sommaren 2008 hände bland annat detta: Jag var bjuden till en maskerad, men hade ingen kostym. Egentligen bodde jag någon annanstans, kunde därför inte ta hjälp av garderoben. Bristande framförhållning fick mig att under lunchen samma dag ta med två vänner till Myrorna, i syfte att innan maten snabbt sno ihop ett koncept. Inspirationen svalnade, som så ofta bland det nötta och slängda. Olov var hungrig, föreslog att jag skulle gå klädd som "någon i tv-serien Smash". Det var ett koncept som blev mitt. Med ut från butiken hade jag en nittiotalspiké (varken snygg eller fulsnygg eller fulful), ett par chockrosalilarutiga shorts, ett slipspannband och ett träracket av märket Royal Champion. Sedan: Kväll. Efter spårvagnsturen vankade jag till festlokalen ihop med två fullt utrustade brandmän, en toalettpappersmumie och makarna Simpson. Tack vare den omgivningen väckte min klädsel särskilt stort intresse. Vem (i hela friden) var jag? Nittiotalet? Tv-serie? Tennis? Jaha? Till sist svarade jag: Jag är Stefan Edberg. Mitt träracket har jag kvar, som en inredningsdetalj i vardagsrummet.

Förändring vi kan tro på

En amerikansk president blev tillsatt efter sitt prat om trovärdig förändring. Ett listigt drag. Att åstadkomma något nytt klarar även en McCain, men att hålla greppet intakt kräver disciplin. Obama fick folk att tro på det. Att han kunde. Själv tvivlar jag ofta på realismen i mina projekt. Det har inte alltid varit så, men så har det blivit. I morse vaknade jag utvilad. Det var en sensation. Länge har antagit att jag lever fel i förhållande till andra. Att det är denna brist i livsstilen som orsakat mitt omättliga sömnbehov. Jag inser nu att antagandet kan ha varit riktigt.

Ofarlig period

Dessa texter, de är lättskrivna, känns riskfria. Jag bara sköljs med. Det är den här perioden jag är i, den är förbannat ofarlig. Det finns gott om synonymer till det ordet. Men varför leta brister? Vinkeln är ju vald.

Bana 4, den 12 juni, kl. 19:00

Han tog av sig skorna redan efter några minuter. De var för trånga. Så jag kunde inte förvänta mig ett utförligt svar om jag frågade hur de var, hur de kändes, om han var förvirrad osv. Han skulle i alla fall förstå frågan. Han är ju min bror. Det är en bra sak på tennisbanan, att veta varifrån motståndaren kommer. Härnäst ett gemensamt tennis-cv: Först minitennis med skumbollar i gympasalar, sen avskydda sommarläger i hetta, för att under höst, vinter och vår kunna drillas lite mer organiserat. Vår tränare utvecklade eliten i varje årskull (jag följde guldgossarnas resultat i lokaltidningen, läste veckovis av klubbrankningen vid receptionen och fann hur mina jämnåriga tog rasande snabba kliv uppåt). Han tränade oss också, de onödiga. På sätt och vis påminde han om den prestationshetsande tigermamman Amy Chua, vars pedagogik diskuteras i dessa dagar. Jag och brorsan hade inte för avsikt att bli proffs eller ens bra. Vi spelade för att någon annan avgjort vårt öde, bestämt att vi skulle stå där i kö och sedan skynda fram till nätet och smasha utanför. När vi fick vetorätt utnyttjade vi den och slutade. Några år senare började jag gilla tennis, blev efter ett tag besatt. Där är vi alltså nu, vid kvällens pass. Skorna verkade vara av underordnad betydelse. Min bror kan inte heller hålla ordentligt i sitt racket, han orsakar också metalliska klanger när han möter bollen, och fotarbetet är så bristfälligt att han liksom jag hinner studera omgivningen. Lövträd, konstaterade jag. Sjöglimt, konstaterade han. Ändå gick det bra. Enligt Lars Gustafsson är serven det mest offentliga som finns. Idag satt den. Inte för att någon tittade, folk spelar tydligen inte tennis på söndagskvällar. Efteråt stretchade vi länge, länge, som om vi äntligen lärt oss något. När vi slog igen grinden bakom oss frågade tanten i kiosken om vi tänkt gena genom kolonilottområdet. Där hade någon nämligen sett en naken man lomma fram längsmed grusgångarna. En polispatrull var på väg, förklarade hon, de kunde behöva hjälp med spaningsarbetet. Det syntes att hon fann idén utmärkt. Vi sa att vi skulle ta den andra vägen. Kanske trettio meter senare körde polisens buss förbi oss. Jag försökte vinka dem in mot tanten (som nu stod på parkeringen) men de såg inte.

Om någon annans tennisskor

Allt jag vet om min brors tennis är att han har morfars skor i garderoben. Han frågade om jag ville låna dem, men de är för små för mig. Annars håller de säkert i många år till, köptes knappast på Skopunkten. Brorsan fick dem av mormor. De stod i hallen på landet. Hon ville inte slänga dem. Det är ju alldeles utmärkta skor, egentligen. Samtidigt är det ganska förvirrande, att rent fysiskt gå omkring i en död släktings skor, springa och stanna, sparka och hoppa. Som om. Jag har haft drömmar om min morfars tennisspel. Det var något år sedan sist, men i min fantasi spelar vi ihop på Ingarös banor, för det mesta den närmast parkeringen. Bollarna förflyttar sig långsamt fram och tillbaka. Också som om. Jag vet i drömmen att han inte lever. Atmosfären bland tallarna är lite som den på Skogskyrkogården. Vi känner spelets regler. Med ett resignerat lugn bollar vi med varandra. Bara fram och tillbaka. Inget mer. Inga ord. I andra drömmar är det andra döda släktingar, betydligt äldre, såna jag bara träffat i väldigt unga år. Vi spelar aldrig på resultat.

Rammad av infall

Träningsvärk fick mig att avstå kvällens pass med min bror. Ett ovanligt moget och tråkigt beslut. Reumatiskt har jag försökt röra mig under dagen, utan att egentligen bli bättre. Något som hänger ihop med vad jag skrev i mina första inlägg. Om den här bloggen och om hur den ska synka motionsbehov med skrivande, för om jag inte agerar helhjärtat just när infallet rammar mig finns risk att ett nytt infall träder in i dess ställe. Inte den här gången, förstås. Men så säger jag alltid. Å andra sidan ska jag och brorsan spela på söndag, då värken lagt sig.

Omnämnd i media

En av världens främsta bloggare har skrivit några rader om mina tennistexter. Härifrån kan det bara gå utför.

Tennis på gården

Mycket kan sägas om lägenheten på Skepparegatan i Norrköping, och jag sa nog det mesta. Den beigea plastmattan hade erövrat alla rum utom ett. Väggarna var i en något mörkare nyans. Jag trivdes inte där. Vi hyrde lägenheten i andra hand under ett halvår i fjol. Min sambo arbetade i Linköping, jag var föräldraledig. Jag ägnade dagarna åt att fylla de tomma rummen med möbler och tavlor, försökte täcka över det livlösa. Men förutom det hyfsat centrala läget kunde vår tvårummare bjuda på ett verkligt försäljningsargument. Varken badkar, balkong eller brasa. Bättre upp: En tennisbana på gården. Jag spelade några gånger, vid de tillfällen jag hade motstånd. Tidigare kollegan Olov var den som oftast stod på andra sidan nätet. Något av en mardrömsmotståndare, precis som när vi möttes över pingisbordet. Han matade på med raka slag, backhand och forehand, utan slarvfel, bara inväntade min hybris, i form av klantiga smashar eller överdrivna skruvar. So what? När jag ska nämna något positivt med min förra Norrköpingsvisit blir det trots allt: Det fanns en tennisbana på gården. Bara det är värt några beiga väggar.

Ps. Den här åsikten verkar jag vara hyggligt ensam om. Efter vår flytt tillbaka till Stockholm blev lägenheten svåruthyrd (ägaren hade flyttat ihop med sin flickvän på Norra Promenaden). Huset var visserligen uppfört under tidigt 1900-tal, men invändigt fanns inget kvar därifrån. Under en visning för en äldre dam (varför jag agerade mäklare begrep jag inte ens då) försökte jag påpeka att fönstren hade samma höjd som för hundra år sedan. Hon blev inte övertygad. Jag tror inte att hon spelade tennis. Allt som allt anordnade jag eller förberedde fyra-fem visningar. Ingen nappade. Jag vet fortfarande inte om någon bor där. Ds.

När staden används

Vid den här tiden förra helgen valde jag att gå norrut när dottern drog igång sitt gunga-gunga-gunga-mantra. Lekplatsen vid Folkungagatan är stenig och har tung luft, men där finns alltid lediga gungor för yngre barn, liksom en utmanande rutschkana. Atmosfären är dessutom lite mer avspänd. I alla fall trivs jag bättre där än söderöver. Inte minst då lekplatsen är granne med en streetfotbollsplan. Killarna där är alltid duktiga. I synnerhet imponerar de när motstånd saknas, med finter jag annars bara sett på tv. Men det finns grader av finess. Den här gången fäste vi åskådare snart blicken på en snaggad virtuos. Han ägde matchen. Han höll undan, utförde momenten i trängt läge, flyttade sig över planen med ett ofattbart lugn. Som en Art Blakey bland musikskoleelever. Pojkarna på avbytarbänken mumlade något om att han alltid spelade på denna plan (själva blev de aldrig inbytta). Jag gick från parken lite lättare till sinnes. Det kändes som om jag hade deltagit i något, fastän jag bara stod och tittade genom stängslets glipor. Som om staden plötsligt användes. Jag skriver om detta, för just så känns det att spela tennis med trafikbrus i öronen. Att mellan slagen kunna skymta bilkaravanen på Skanstullsbron. Samtidigt som motspelaren tar emot och slår tillbaka. Ingen tittar på, dock. (Det här kan läsas som ett inlägg i gentrifieringsdebatten).

Ett fönster till det okända

Nationaldagen svalnar, jag läser Lars Gustafssons Tennisspelarna för andra gången. Har kommit till partiet där han skriver om serven. Han beskriver den som ytterst komplicerad, så till den grad att professionella spelare kan misslyckas fyra gånger i rad utan att någon rycker på axlarna. "Det finns egentligen bara ett sätt", skriver han till den som söker råd. "Och det är att anförtro saken till den mörka, den ordlösa sidan av sin egen personlighet, att lita på den, att ge fan i att störa den."

Modeblogg

Lär mig om Björn Borg och hans lyckosamma samarbete med Fila. En retrokollektion släpptes tydligen av italienarna härom året, då utan Björns godkännande. Dyra plagg, konstaterar jag efter att ha avlossat några sökord i snabb följd.

Bana 4, den 6 juni, kl. 10:00

Den börjar bli tjatig, historien om hur Roger Federer som ung var hetsig och vild, och om hur han lade band på sig själv och började vinna. Det finns knappt en artikel som inte beskriver schweizarens rasande inre. Detsamma gäller som bekant för Björn Borg. Kanske handlar det bara om mognad. Vilken tonåring slits inte mellan känslor? För egen del för jag en daglig kamp med mitt oregerliga temperament, även utanför tennisbanan. Det syns bara tydligare under spelets gång. Som barn slog jag sönder mitt racket, högg i hardcourten, rev i nätet. Som äldre trappade jag upp svordomarna. Förmiddagens pass på bana fyra var i detta hänseende ett steg framåt. Färre svordomar. Även spelet i sig gick över förväntan, som om jag likt en manisk Tetris-spelare drömt om servar hela vintern. Att utrymme finns för utveckling behöver knappast påpekas. Johans höga lägstanivå blottar mina svagheter. När jag ska spela enkelt slår jag i nät. När jag ska spela svårt slår jag ut. Jag förlorade samtliga matcher (vi spelade först till fem, sedan till elva). Glädjeämnet var alltså serven. Tror bara att det blev ett eller två dubbelfel allt som allt. Under promenaden hem köpte jag två rör bollar och en isglass.

Mannen på bilden

Mannen här intill är inte jag. Han är Woody Allen. Han är neurotisk, kanske uppfann ordet. Han spelar tennis i nästan alla sina filmer. Han verkar där inte vara någon vidare bilförare. Sån är jag också. Men vi är inte lika. Han får vara här ändå, som tillsynsman av bloggens språk och ton.

Svag serve

Så här. Jag har vårstädat mig. Läste att mål ska verbaliseras. Ett av mina var att börja motionera. Jag letade upp en tennisbana i närheten, ringde en vän, bokade en tid, lånade ett racket, bokade en till tid. Referaten hamnar här (är tanken). Ju fler som läser, desto mer måste jag spela. Är lika med god motion. Är lika med lycka och garanterad framgång inom alla livets områden. Ett annat mål var att skriva regelbundet.

Olika bud och tvära kast

Den här bloggen handlar inte om tennis. Den handlar om allt det som pågår under tiden jag inte spelar tennis. Men livet handlar om att välja vinkel. Det har den här bloggen gjort.
Uppdatering (6/6): Det visar sig nu att bloggen visst handlar om tennis. Sorry.