söndag 17 juli 2011

En inställd spelning

Det blev juli och tennisspelet kom av sig. Egentligen skulle vi spelat idag, men det blev inte så. En inställd spelning är på den här bloggen ändå ett inlägg. På tv följer jag kommentatorernas synonymjakt i syfte att beskriva Robin Söderlings insatser i Båstad. Kross, överkörning, slakt. Jag tittar på bilderna och tänker: Hur landar han bollen så nära linjerna? Han kan ju inte se dem.

Svalbard: Ryssen

Efter fem timmar i båt tas vi emot av en rysk man med hål på byxbenen. Hur länge har du varit här? frågar vi. I en vecka, svarar han. Regnet öser runt, vi har bråttom. Sen en vecka tillbaka har mannen alltså levt i Pyramiden, en rysk gruvby långt över gränsen till det som betraktas som beboeligt. Sen tretton år tillbaka är platsen oanvänd. En allvarlig flygolycka tros ha orsakat stans kollaps. Piloten förstod inte engelska, instruktionerna tolkades tvärtom och han körde in i ett berg. Först många timmar senare kunde de anhöriga på orten informeras. Alla kände någon som gick bort. Nu finns här några hantverkare som under sommaren ordnar med underhåll av byggnaderna. Ingen har kritiserat beslutet att lämna kvar allt. Ingen har vägarna förbi. Här finns en staty av Vladmir Lenin, liksom ett bibliotek, en simhall, ett sjukhus och en aula. Det är pampigt och påkostat, är ju Sovjetunionen, fast utan folk. Bland bilderna i Kulturpalatset är utopin svartvitt porträtterad: Någon håller tal, några lirar basket, andra dansar. Jag drabbas av en oväntad känsla av saknad – Här hade jag gärna levt. I en artikel läser jag att byn saknade sedlar och mynt, att kolet från gruvan gjorde invånarna självförsörjande, att man delade på allt. Då. Allt handlar om det förflutna. Det är som vi vandrar i döden, i Zonen, likt karaktärerna i Tarkovskijs Stalker. Fågelbon istället för blomsterlådor vid fönstren. Intensiva skrin istället för glada rop i trapphusen. Rostiga gungor. Röda Oktober-pianon som kan explodera. De fem personer som bor här har inga mobiltelefoner och inget internet. När gästerna kliver in i rummet tar de ingen notis. De tittar på en dvd-film från hemlandet. Jag vill inte närma mig dem. Jag tror att Pyramiden gjort dem vansinniga.

Svalbard: Finlandssvensken

Båten drar ut på fritt vatten och vi faller upp och ner, blir sjösjuka och vansinnigt trötta. Intill oss sitter den finlandssvenske mannen, som berättar om svenskans betydelse i hemlandet. Om hur eliten alltjämt använder minoritetsspråket, och hur den som inte lärt sig hamnar utanför. Han vet. Sen pratar han om att Finland är tillräckligt jämlikt och att frågan är meningslös att diskutera, och det blir tyst.

Svalbard: Fransosen

Han är min definition av cool. Han är det i hela sitt väsen. Vi är på en glaciär och han bär ett gevär som aldrig använts. Isbjörnarna är närvarande utan att visa sig. Men han berättar, om en tältare som häromåret drogs iväg sjuttio meter, om en vän som höjde bössan och träffade mitt i prick. Så man vet aldrig, säger han om den igenmålade pipan. Han är fransman, har ett udda sommarjobb, brukar på vintern arbeta som skidinstruktör i Alperna, men nu vandrar han iklädd gröna gummistövlar med turister i ett landskap utan träd. Han var uppe för att hälsa på en kompis, när ägaren frågade om han var intresserad av att hjälpa till. På den vägen är det. Egentligen studerar han mekanik, berättar han. Egentligen ska han bli arkitekt. Jag frågar varför husen här är byggda i trä och inte i plåt, som på Island. Han svarar att det är av gammal vana, och att virket är från Sverige. Men han vet inte. Inte egentligen.

Svalbard: Hon i receptionen

Hon bjuder på några vykort, för mina pengar räcker inte. Hon berättar att hon för två år sen såg ett naturprogram om Svalbard. Hon sökte efter jobb på nätet. Hon fick ett. Hon for.

Svalbard: Killen i baren

Killen i baren vet inte om han ens kan kallas svensk. Efter flytten från Göteborg har han bott i Norge i tio år. Steget blev kortare då. Utan vidare bodde han och tjejen på Svalbard. Just nu är det lite trist, säger han. Vintern är bättre, då stiger solen aldrig ovanför bergen, istället speglas den i havet, får olika kulörer. Vackert. Men nu, barmark och turister.

Svalbard: Midnattssol

Man borde göra en film om det här, om ett väder som inte förändras, om en polis som inte kan sova, om en mördare som kan slå till när som helst, just för att tiden spelat ut sin roll. I samma stund inser jag att filmen finns och heter Insomnia. Resonemanget är en konsekvens av en allvarlig störning, en tid som satts på paus. På öarna vid Nordpolen kör befolkningen blåa Subarus i rallyfart klockan tre på natten. Alla barer har persienner. Om det nu är natt. Här väljer man själv.

tisdag 12 juli 2011

Kajak på Nedre Glottern

Alla sover utom jag, bloggaren på terrassen. Ett mäktigt sorl drar fram och tillbaka genom lövträden. Kylan kryper längs vaderna. Tältet ligger lyckligtvis kvar i bagageluckan. Är hemma från Svalbard, fylld av blogginlägg, nedtecknade med staccatomeningar i samma telefon dessa rader skrivs ifrån. Men senare. Har sen sist hunnit åldras ett år. Kan inte längre vara ung som en Jim Morrison. Nåväl. Hade jag inte vaknat i morse hade jag ej suttit på en solstol utanför Ollis stuga insvept i en filt. Jag hade heller aldrig paddlat kajak på Nedre Glottern och bevakats av en fiskgjuse.

fredag 8 juli 2011

Nordpolen

Bland mina mer kuriösa sökningar på Google finns: Tennis på Svalbard. Kanske finns det, men jag hittade inget som tydde på det. Om några timmar sitter jag vid en gate och väntar, utan mer med mig än en väska och en vän. Lättad och lyft, i en passage mellan hetta och köld. Och utan racket. Men det är senare, även om detta inlägg indirekt fungerar som resans startskott. Just nu sitter jag vid köksbordet i någon form av tryckande växthusmiljö, svettas, knattrar på tangentbordet och tänker på minusgrader. Jag skräms inte av dem. Jag välkomnar dem, eftersom jag får.

tisdag 5 juli 2011

Koncentration

Norrköping sommaren 2008. Han hade hyrt en femrummare i andra hand, med en vid vy över stan. Rummen stod tomma och väntade på en renovering. Så egentligen var det en etta han hade hyrt. Väggarna där gick i en svalt grön kulör. Här satt vi en eftermiddag under en orörlig helg. Lyssnade på P2. Inte mycket annat fanns att göra, så vi gjorde vad som fanns. På nattduksbordet låg en bunt utländska modetidningar. Några från Italien. Han kunde inte språket men ägnade ändå timmar åt att titta på bilderna. Jag fann det obegripligt. Att sitta så länge och göra samma sak.

måndag 4 juli 2011

När flödena stannat

Jag var tjugo år gammal när jag första gången höll i Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden. Exemplaret var en turkos pocketutgåva och fanns i en av fyndhögarna på antikvariatet vid Odenplan. Ett fynd, jag hade letat länge, började läsningen omedelbart. Halvvägs in i berättelsen la jag boken åt sidan, tappade intresset och vanns över av någon annan författare. Jag kände ju redan till historiens konturer, om den intellektuelle naturalisten som övergav stadens tryckvågor för det råa och ärliga i skogen. Som alla andra tjugoåringar tilltalades jag av förfarandet. För oss skulle framtiden sannolikt bli både tradig och regelmässig. Vägen ut ledde möjligen via vildmarken. En tid senare berättade en vän om en bekant som gjort slag i saken, flyttat till ett torp i Värmland. Där spelade han violin och läste böcker. Jag förde imponerad vidare historien till min styvfar, som svarade: Hur ska det gå för honom? Det är ju i ungdomen man ska orka. Jag häpnade. Härom månaden råkade jag på liknande reaktioner. Jag hade lämnat Facebook, och för somliga var det ett lika rationellt val som att lösa in bostadsrätten mot ett tält under en viadukt. Jag hade medvetet lämnat dem. Några månader senare har jag kunnat formulera mina tankar här från andra sidan: Svärmen av vänner har slutat surra, flödena inom mig har stannat upp, jag tänker lite mindre på vad andra gör. Samtidigt uppstår ett tomrum, som vid en arbetslöshet. Här var jag igen. Men vem var jag nu igen?

lördag 2 juli 2011

Plaketter på väggen

På landet hemma hos mormor finns plaketter. När jag var yngre brukade jag ofta lyfta ned dem från sitt vilande läge mot tegelväggen. Granska dem, fantisera kring hur de överlämnats. Jag hade aldrig sett, och skulle aldrig få se, mormor och morfar spela tennis. Kanske något tafatt slag någon gång i gångtempo, men aldrig ett matchspel. Enligt plaketterna hade de tagit medaljer i de lokala mästerskapen. Några silver, några brons. Inget guld. Jag fann det otroligt, att dessa orörliga och åldrade människor en gång hade rört sig graciöst över banorna under tallarna. Som ett obegripligt påstående som bara kunde beläggas med just plaketterna. Ett bevis för åtskilliga vassa servar, välplacerade volleys och rappa fötter. Långt innan sjukhusbesök, mediciner och kryckor hade de skridit fram över banan så där som de senare kom att göra i mina drömmar.

Plötsligt i Wimbledon

Min avsikt med den här bloggen var från början att skriva om allt annat än tennis, men det blev inte så. Framöver lär det ändå bli ett och annat instick. Bara inte just nu. Syrran skickar sms från Wimbledon och damfinalen: Jag var där! Tittat på tennis hela dagen. Helt fantastiskt. Såg Nadal träna – det var coolt. När jag kommer hem får vi spela massor.

fredag 1 juli 2011

Hon åker till Wimbledon

Det känns verkligen som jag har glömt något, säger hon och åker ändå. Syrran ska till Brighton, men stannar till vid Wimbledon och damfinalen i morgon. En fem dagars era i bloggens historia har därmed avslutats. Vi har dessutom bytt månad. Det sägs att juli ska regna bort. Men det sägs mycket. Själv sitter jag kvar och följer måsarnas sällskapsliv vid piren. I rummet intill sover barnet. Hon borde vakna snart.

Illojal publik

Tennispubliken håller inte sällan på båda spelarna. Fast vid olika tillfällen. Det är ett sätt att få valuta för entrépengen, att sporra den som ligger i underläge. Förhoppningsvis med utfallet att ha bevittnat något historiskt. Fem set, en mirakulös vändning, David mot Goliat. För utan kamp är det ingen match. Jag känner inte till någon annan sport med så pass illojal publik. Eller kanske är human ett bättre ord. När Federer häromdagen blev utslagen av Tsonga jublade publiken hela tiden. Först när schweizaren slog sig fram till 2-0. Sen när fransosen hämtade igen allt och gick om. Via två korrogerade domslut kunde den uträknade och lite klumpiga losern (utan tränare och med en hiphop-osande bror som anhörig på läktaren) till sist besegrade den störste och likt en euforisk knubbsäl studsa runt i cirklar på centercourten. Jag brukar i allmänhet uppskatta filmer med det upplägget, förutom att de nästan jämt är förutsägbara. Nu i eftermiddag spelar den klumpiga losern semifinal. Rubriken på Wimbledons hemsida lyder: Can Tsonga the charmer harm Djokovic?