Illojal publik

Tennispubliken håller inte sällan på båda spelarna. Fast vid olika tillfällen. Det är ett sätt att få valuta för entrépengen, att sporra den som ligger i underläge. Förhoppningsvis med utfallet att ha bevittnat något historiskt. Fem set, en mirakulös vändning, David mot Goliat. För utan kamp är det ingen match. Jag känner inte till någon annan sport med så pass illojal publik. Eller kanske är human ett bättre ord. När Federer häromdagen blev utslagen av Tsonga jublade publiken hela tiden. Först när schweizaren slog sig fram till 2-0. Sen när fransosen hämtade igen allt och gick om. Via två korrogerade domslut kunde den uträknade och lite klumpiga losern (utan tränare och med en hiphop-osande bror som anhörig på läktaren) till sist besegrade den störste och likt en euforisk knubbsäl studsa runt i cirklar på centercourten. Jag brukar i allmänhet uppskatta filmer med det upplägget, förutom att de nästan jämt är förutsägbara. Nu i eftermiddag spelar den klumpiga losern semifinal. Rubriken på Wimbledons hemsida lyder: Can Tsonga the charmer harm Djokovic?