När flödena stannat

Jag var tjugo år gammal när jag första gången höll i Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden. Exemplaret var en turkos pocketutgåva och fanns i en av fyndhögarna på antikvariatet vid Odenplan. Ett fynd, jag hade letat länge, började läsningen omedelbart. Halvvägs in i berättelsen la jag boken åt sidan, tappade intresset och vanns över av någon annan författare. Jag kände ju redan till historiens konturer, om den intellektuelle naturalisten som övergav stadens tryckvågor för det råa och ärliga i skogen. Som alla andra tjugoåringar tilltalades jag av förfarandet. För oss skulle framtiden sannolikt bli både tradig och regelmässig. Vägen ut ledde möjligen via vildmarken. En tid senare berättade en vän om en bekant som gjort slag i saken, flyttat till ett torp i Värmland. Där spelade han violin och läste böcker. Jag förde imponerad vidare historien till min styvfar, som svarade: Hur ska det gå för honom? Det är ju i ungdomen man ska orka. Jag häpnade. Härom månaden råkade jag på liknande reaktioner. Jag hade lämnat Facebook, och för somliga var det ett lika rationellt val som att lösa in bostadsrätten mot ett tält under en viadukt. Jag hade medvetet lämnat dem. Några månader senare har jag kunnat formulera mina tankar här från andra sidan: Svärmen av vänner har slutat surra, flödena inom mig har stannat upp, jag tänker lite mindre på vad andra gör. Samtidigt uppstår ett tomrum, som vid en arbetslöshet. Här var jag igen. Men vem var jag nu igen?