Lars von Trier

Först när eftertexten fasas in och den fullsatta salongen fasas ut begriper jag att Melancholia inte handlar om ett par som bor i skogen och lemlästar varandra. Jag läser inte baksidor av böcker heller. Efteråt är stan tyst. Eller rättare sagt, efteråt hörs allt. Bilarna, skorna. Allt känns. Andningen, dörrhandtagets metall mot handflatan. Därefter är tanken att jag ska begrunda döden, och det gör jag, fram till jag börjar tänka på Lars von Trier. Hur han drämmer till med allt: Wagner, planeter som kolliderar, bröllop som havererar. Och hur han snärjer in sig själv genom att säga saker som: Jag trodde ju att jag var jude i många år och var mycket glad för det … tills jag träffade Susanne Bier. Men sedan fick jag ju reda på att jag var nazist, eftersom min familj var tyskar och hette Hartmann. Också detta roade mig lite. Jag fick en viss förståelse för Hitler på kuppen. Han var ingen bra människa och jag är inte för andra världskriget … Men vi talade om deras estetik. Jag gillar Albert Speer. Inte Guds bästa barn, men en viss talang … Hmm, hur tar jag mig ur det här? ... Okej, jag är nazist!

Fåglarna, ljuden, servarna

Nu vet jag vad du kan skriva om, ropar Syrran under en duell. Ljuden. Vi spelar på våra somrars bana, den luftigare av de tre, den närmast parkeringen. Vi tänker i kors. Under några minuter har jag både registrerat min omgivning och skärpt till mina slag. Jag är sån, helt enkelt. Lättpåverkad. Det ena leder alltid till det andra. Ett av ljuden jag hör är till exempel en konsekvens av detta kausala liv. Några veckor tidigare har jag fått en bok om fåglar i födelsedagspresent, inte bara innehåller den bild och text utan även ljud. Jag och dottern har bläddrat sida för sida, tryckt på knappen och försökt memorera. Nötskrika, gröngöling, trut. Hon föredrar hackspett. Uppifrån tallen i vårt sydvästra hörn sjunger ett okänt exemplar. När jag hämtar bollar spanar jag upp mot höga grenar för att skymta varelsen, vill kunna gå hem till boken, bläddra fram en sida och peka: Den såg jag! Någon trast, kanske. Men det finns andra ljud: Studsar, slag, inbromsningar, andetag. Samtidigt på bana A står en man servar mot tomheten. Han står så i en timme. Bollarna viner åt ett håll till ett annat, som om han vore på en driving range. Han byter sida och slår tillbaka allihop. När tiden har gått ut vankar han hemåt med sin väska.

Björk

Jag arbetar. En vägg av kyla på måndagsmorgonen, när sommaren tog slut. Det händer saker inom en när all den här tiden ställs till förfogande. Under de gångna månaderna har jag inte bara funderat kring utsikter utan specifika sådana. Jag konstaterar bland annat att jag har levt ett liv utan björkar utanför fönster, vilket jag tycker är synd. Jag lyssnar på dem när vinden genomkorsar lövverket, tänker att det är välgörande, minns en artikel om lövskogens terapeutiska verkan. Att löv rent objektivt är bättre än barr. Att detta naturens schhhh tystar hjärnan. Men även granar får fascinera. När jag vandrar genom reservatet blir min blick blir som röntgen, stammen en arm, rötterna som spretande fingrar under gångstigen. Sånt kan jag tänka på under en semester. Jag har även börjat tänka på fåglar, och staket. Men nu arbetar jag alltså.

Inte min backhand

Du är inte din backhand, skriver W. Timothy Gallwey trettio sidor efter att han förkunnat att han kan se vem jag är genom att betrakta mig på banan. Men jag skulle egentligen inte ha något emot att vara min backhand, den är robust och förhållandevis pålitlig. Dubbelfattad men inte utan precision. Jag är den ändå inte. Enligt W. Timothy Gallwey.

Spegelblankt

Olli har skaffat Facebook, tycker att det för tankarna till Göran Palms dikt Havet. Alltså: Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Det är som på Louvren. Dikten i fråga får mig att tänka på boken jag fortfarande läser (Tennis – det inre spelet). Enligt W. Timothy Gallwey är följande rätt approach: Jag står framför nätet. Där är bollen. Där ligger den i nätet. Jag tittar på den. Nätet. Men det är inte så jag fungerar. Förutom när jag gör det. Men för det mesta inte. Det är vad det inre spelet handlar om. Raseriet som ska omvandlas till en spegelblank vattenyta. Utan att göra skillnad på slag och slag. Där är bollen, i nätet, jaha. Där är serven, i rutan, jaha.

Utsikter

Livet är både för kort och för långt för att tillbringa det vid ett skrivbord med utsikt över en bangård, skriver en Sydsvenskanjournalist som flyttar till Argentina för att frilansa. Inlägget i övrigt handlar om tillvaron i en empatilös mediebransch. Men jag tycker att det är intressant, det att hon (spontant?) lyfter fram utsikten som något avgörande, så pass att det är blir det bärande argumentet för att lämna och börja om. Intressant just för att den har betydelse, men sällan nämns. Själv önskar jag mig en björkhage. Men har en slät gul vägg.

I händelsernas centrum

Ibland skämtar min omgivning om mig. Som att jag ofta anser mig personligt drabbad av allehanda katastrofer och våldsamheter. När jordbävningar rammade Japan hade jag (nio år tidigare) inte bara varit i Sendai, utan också besökt dess mediatek. Jag såg gatstenarna i luften under Göteborgskravallerna, fast bakom polisens containrar. Och när rödskjortorna demonstrerade i Bangkok var jag på plats, twittrade mig till och med in i direktsändning. Nu har en turist på Svalbard blivit dödad av en isbjörn. Något som naturligtvis väcker frågor. Så som: Vad gjorde mannen med geväret? och Kunde det ha hänt mig?

Landet, Bana B, 3 augusti, 19:50

Jag cyklar till anslagstavlan för att boka en tid för kvällen. Bara mittenbanan återstår. Jag klottrar med tvekan vårt medlemsnummer i den tomma rutan. Därefter skyndar jag hem. Någon timme därpå är jag bilburen, hämtar systern vid en fjärran busshållplats. Jag kör kantigt, är inte längre van vid växellåda, blir irriterad och behöver massage. När vi senare börjar studsa bollar mot hardcourten är vi omringade. På bana C drillar en kvinna sina barn. På bana A finns en man och hans barn. De har Solsidanmässiga förnamn. Mannen är demonfarsa: Hetsar, instruerar hårt, bryr sig om grepp, varpå sonen till sist ropar: Kan vi inte bara spela? Det är som om jag fortfarande kör bil, omringad i mittenfilen av två bilskollärare. De fnissar och fördömer om vartannat. Tänker jag. Första halvtimmen kan jag inte tänka på annat. Syrran skrattar, för hon är likadan. Jag blir arg. Andra halvtimmen slutar jag vara arg, men tyngs av demonfarsans kritiska blick. Rent tekniskt är jag usel, tycker han och jag. Men så ska man inte tänka. Ett bra rymmer samtidigt ett dåligt. Har jag läst. Men demonfarsan tänker inte så. Hur fostra en vinnare som inte vill vara bäst? Efter sextio minuter går de hem. Vi står ensamma. Skymningen skyndar på, talgoxarna hörs. Hjärnan tystnar.

Åter i tjänst

Har flängt mellan platser, kört mil i bil, däremellan spelat tennis några gånger. Men varit utan dator. Hur börjar man igen? När anteckningsblocket är fyllt av inläggsuppslag och futtiga anteckningar. När själva tonen känns obekant och svår. Kanske så här, med ett inlägg om ingenting. Eller om demonfarsan jag stötte på igår.