Den omtalade banan, 29 juni, 10:32

När jag spelar tennis, tydligare än någon annanstans, uppenbaras mitt ombytliga psyke. Jag klyver mitt jag. De skäller sen oavbrutet på varandra. Lägg av med dina krokiga forehands, väser Jag 1 till Jag 2. Håll käften, replikerar tvåan. Jag (vi) är inte ensam om beteendet. I boken Tennis - det inre spelet beskriver W. Timothy Gallwey uppdelningen mer ingående. Han hävdar att enda vägen till framgång, oavsett disciplin, är att kväsa det tjatiga, självkritiska och neurotiska. Att bli lite mer som Björn Borg. Den enda bollen är den som finns framför dig, osv. Det hjälper inte att bli arg. Hur det nu är med den saken i vardagen vet jag inte, för egen del har jag funnit att ilska kan vara en mycket väl fungerande drivkraft. På tennisplanen stämmer teorierna i alla fall för det mesta. Jag övertygades på allvar igår, då jag upplevde en regression. Jag 2 bredde ut sig. En djävulsk klump i magen växte och slet runt bland inälvorna, göddes av mina allt hätskare utspel med racketen. Jag var åter tio år gammal, avsåg att förinta bolluslingen som inte lydde, göra den illa, få den att kvida i ett hörn vid gallret. Det här är anledningen till varför jag är så förtjust i tennis. Sporten blottlägger mina svarta sidor, och låter mig bearbeta dem. Det är fysiologi och psykologi förenat, som terapi varvat med motion. Men vid sidan av gårdagens bakslag har jag nått ordentliga framgångar under de senaste veckorna. Serven sitter. Och Syrran är impad.