Lars von Trier

Först när eftertexten fasas in och den fullsatta salongen fasas ut begriper jag att Melancholia inte handlar om ett par som bor i skogen och lemlästar varandra. Jag läser inte baksidor av böcker heller. Efteråt är stan tyst. Eller rättare sagt, efteråt hörs allt. Bilarna, skorna. Allt känns. Andningen, dörrhandtagets metall mot handflatan. Därefter är tanken att jag ska begrunda döden, och det gör jag, fram till jag börjar tänka på Lars von Trier. Hur han drämmer till med allt: Wagner, planeter som kolliderar, bröllop som havererar. Och hur han snärjer in sig själv genom att säga saker som: Jag trodde ju att jag var jude i många år och var mycket glad för det … tills jag träffade Susanne Bier. Men sedan fick jag ju reda på att jag var nazist, eftersom min familj var tyskar och hette Hartmann. Också detta roade mig lite. Jag fick en viss förståelse för Hitler på kuppen. Han var ingen bra människa och jag är inte för andra världskriget … Men vi talade om deras estetik. Jag gillar Albert Speer. Inte Guds bästa barn, men en viss talang … Hmm, hur tar jag mig ur det här? ... Okej, jag är nazist!