Fåglarna, ljuden, servarna

Nu vet jag vad du kan skriva om, ropar Syrran under en duell. Ljuden. Vi spelar på våra somrars bana, den luftigare av de tre, den närmast parkeringen. Vi tänker i kors. Under några minuter har jag både registrerat min omgivning och skärpt till mina slag. Jag är sån, helt enkelt. Lättpåverkad. Det ena leder alltid till det andra. Ett av ljuden jag hör är till exempel en konsekvens av detta kausala liv. Några veckor tidigare har jag fått en bok om fåglar i födelsedagspresent, inte bara innehåller den bild och text utan även ljud. Jag och dottern har bläddrat sida för sida, tryckt på knappen och försökt memorera. Nötskrika, gröngöling, trut. Hon föredrar hackspett. Uppifrån tallen i vårt sydvästra hörn sjunger ett okänt exemplar. När jag hämtar bollar spanar jag upp mot höga grenar för att skymta varelsen, vill kunna gå hem till boken, bläddra fram en sida och peka: Den såg jag! Någon trast, kanske. Men det finns andra ljud: Studsar, slag, inbromsningar, andetag. Samtidigt på bana A står en man servar mot tomheten. Han står så i en timme. Bollarna viner åt ett håll till ett annat, som om han vore på en driving range. Han byter sida och slår tillbaka allihop. När tiden har gått ut vankar han hemåt med sin väska.