Landet, Bana B, 3 augusti, 19:50

Jag cyklar till anslagstavlan för att boka en tid för kvällen. Bara mittenbanan återstår. Jag klottrar med tvekan vårt medlemsnummer i den tomma rutan. Därefter skyndar jag hem. Någon timme därpå är jag bilburen, hämtar systern vid en fjärran busshållplats. Jag kör kantigt, är inte längre van vid växellåda, blir irriterad och behöver massage. När vi senare börjar studsa bollar mot hardcourten är vi omringade. På bana C drillar en kvinna sina barn. På bana A finns en man och hans barn. De har Solsidanmässiga förnamn. Mannen är demonfarsa: Hetsar, instruerar hårt, bryr sig om grepp, varpå sonen till sist ropar: Kan vi inte bara spela? Det är som om jag fortfarande kör bil, omringad i mittenfilen av två bilskollärare. De fnissar och fördömer om vartannat. Tänker jag. Första halvtimmen kan jag inte tänka på annat. Syrran skrattar, för hon är likadan. Jag blir arg. Andra halvtimmen slutar jag vara arg, men tyngs av demonfarsans kritiska blick. Rent tekniskt är jag usel, tycker han och jag. Men så ska man inte tänka. Ett bra rymmer samtidigt ett dåligt. Har jag läst. Men demonfarsan tänker inte så. Hur fostra en vinnare som inte vill vara bäst? Efter sextio minuter går de hem. Vi står ensamma. Skymningen skyndar på, talgoxarna hörs. Hjärnan tystnar.