Bana 4, den 6 juni, kl. 10:00

Den börjar bli tjatig, historien om hur Roger Federer som ung var hetsig och vild, och om hur han lade band på sig själv och började vinna. Det finns knappt en artikel som inte beskriver schweizarens rasande inre. Detsamma gäller som bekant för Björn Borg. Kanske handlar det bara om mognad. Vilken tonåring slits inte mellan känslor? För egen del för jag en daglig kamp med mitt oregerliga temperament, även utanför tennisbanan. Det syns bara tydligare under spelets gång. Som barn slog jag sönder mitt racket, högg i hardcourten, rev i nätet. Som äldre trappade jag upp svordomarna. Förmiddagens pass på bana fyra var i detta hänseende ett steg framåt. Färre svordomar. Även spelet i sig gick över förväntan, som om jag likt en manisk Tetris-spelare drömt om servar hela vintern. Att utrymme finns för utveckling behöver knappast påpekas. Johans höga lägstanivå blottar mina svagheter. När jag ska spela enkelt slår jag i nät. När jag ska spela svårt slår jag ut. Jag förlorade samtliga matcher (vi spelade först till fem, sedan till elva). Glädjeämnet var alltså serven. Tror bara att det blev ett eller två dubbelfel allt som allt. Under promenaden hem köpte jag två rör bollar och en isglass.