Tennis på gården

Mycket kan sägas om lägenheten på Skepparegatan i Norrköping, och jag sa nog det mesta. Den beigea plastmattan hade erövrat alla rum utom ett. Väggarna var i en något mörkare nyans. Jag trivdes inte där. Vi hyrde lägenheten i andra hand under ett halvår i fjol. Min sambo arbetade i Linköping, jag var föräldraledig. Jag ägnade dagarna åt att fylla de tomma rummen med möbler och tavlor, försökte täcka över det livlösa. Men förutom det hyfsat centrala läget kunde vår tvårummare bjuda på ett verkligt försäljningsargument. Varken badkar, balkong eller brasa. Bättre upp: En tennisbana på gården. Jag spelade några gånger, vid de tillfällen jag hade motstånd. Tidigare kollegan Olov var den som oftast stod på andra sidan nätet. Något av en mardrömsmotståndare, precis som när vi möttes över pingisbordet. Han matade på med raka slag, backhand och forehand, utan slarvfel, bara inväntade min hybris, i form av klantiga smashar eller överdrivna skruvar. So what? När jag ska nämna något positivt med min förra Norrköpingsvisit blir det trots allt: Det fanns en tennisbana på gården. Bara det är värt några beiga väggar.

Ps. Den här åsikten verkar jag vara hyggligt ensam om. Efter vår flytt tillbaka till Stockholm blev lägenheten svåruthyrd (ägaren hade flyttat ihop med sin flickvän på Norra Promenaden). Huset var visserligen uppfört under tidigt 1900-tal, men invändigt fanns inget kvar därifrån. Under en visning för en äldre dam (varför jag agerade mäklare begrep jag inte ens då) försökte jag påpeka att fönstren hade samma höjd som för hundra år sedan. Hon blev inte övertygad. Jag tror inte att hon spelade tennis. Allt som allt anordnade jag eller förberedde fyra-fem visningar. Ingen nappade. Jag vet fortfarande inte om någon bor där. Ds.