Om jag vore ett tv-program

En annan sak hände. Under de senaste månaderna har levt i ett första april. För det mesta handlar det om ofattbara rubriker (sånt som inte kan stämma men som enligt en källa till en tidning faktiskt gör det) men nu har omvärlden trappat upp min Truman Show. Som när jag resonerar med optikern om mina trasiga glasögon och ersättningsparet. Först sätter jag på mig de trasiga, och ser henne tydligt. Sedan sätter jag på mig de nya, och hennes konturer börjar fladdra. Tydligt. Och inte. Hon har undersökt båda paren i en maskin. Det är samma styrka i glasen. Kanske handlar det om vinkeln, säger hon. Jag svarar: Det handlar inte om vinkeln. Hon: Styrkan är samma. Jag är flickan som i grupptrycksexemplet till sist ska fås att svara att det korta strecket är det längsta. Men i denna scen är mina repliker överflödiga. Allt har avgjorts på förhand. Optikern svarar med en skärpa som ett par trasiga glasögon: Och eftersom det är samma glas finns det inget mer vi kan göra för dig. Det hade varit ett sevärt avsnitt i min Truman Show. Ett annat ägde rum på Coop Forums parkering i Norrtälje i fredags. Jag satt stirrig i baksätet och slog med foten. Plötsligt ett infall: Jag hoppar fram, vrider om nyckeln, accelererar motorn vild och sladdar upp cirklar över asfaltsöknen. Varpå en lokal bilist snor min idé.