Den omtalade banan, 28 juni, 10:08

Jag måste spela tennis, pappa. Det blev tisdag. Expeditionen till den eventuella gratisbanan skulle genomföras. Brorsan ringdes in. Sedan packade vi ihop oss: En påse bollar under vagnen, några Loka med päronsmak, en knippe bananer och tre satsumas. Vi for med buss. En tripp på tio minuter. Några hundra meter från hållplatsen uppenbarades en glipa i ett skogsparti. Ett Shangri-La för den besatte. Mellan lövträd, skolbyggnader och radhus fanns en asfalterad plätt, med nät som balanserade på några klossar. Jag är för övrigt inte längre ensam om att vara besatt. Igår använde Syrran just det ordet för att beskriva sitt nyvunna intresse. Jag tänker på tennis hela tiden, säger hon. Jag måste bli bättre, säger hon. Jag vill spela mer och mer, säger hon. Brorsan håller sig mer sansad. Den här gången spelade vi i ett par timmar. Banan var bättre än den i stan, med jämnare asfalt och synligare linjer. Förmodligen för att den sällan används. Två förbipasserande hundägare glodde stort på vår aktivitet, som om vi praktiserade en utdöd idrott. Systern hade i och för sig inte heller sett någon spela där.