Bana 4, den 12 juni, kl. 19:00

Han tog av sig skorna redan efter några minuter. De var för trånga. Så jag kunde inte förvänta mig ett utförligt svar om jag frågade hur de var, hur de kändes, om han var förvirrad osv. Han skulle i alla fall förstå frågan. Han är ju min bror. Det är en bra sak på tennisbanan, att veta varifrån motståndaren kommer. Härnäst ett gemensamt tennis-cv: Först minitennis med skumbollar i gympasalar, sen avskydda sommarläger i hetta, för att under höst, vinter och vår kunna drillas lite mer organiserat. Vår tränare utvecklade eliten i varje årskull (jag följde guldgossarnas resultat i lokaltidningen, läste veckovis av klubbrankningen vid receptionen och fann hur mina jämnåriga tog rasande snabba kliv uppåt). Han tränade oss också, de onödiga. På sätt och vis påminde han om den prestationshetsande tigermamman Amy Chua, vars pedagogik diskuteras i dessa dagar. Jag och brorsan hade inte för avsikt att bli proffs eller ens bra. Vi spelade för att någon annan avgjort vårt öde, bestämt att vi skulle stå där i kö och sedan skynda fram till nätet och smasha utanför. När vi fick vetorätt utnyttjade vi den och slutade. Några år senare började jag gilla tennis, blev efter ett tag besatt. Där är vi alltså nu, vid kvällens pass. Skorna verkade vara av underordnad betydelse. Min bror kan inte heller hålla ordentligt i sitt racket, han orsakar också metalliska klanger när han möter bollen, och fotarbetet är så bristfälligt att han liksom jag hinner studera omgivningen. Lövträd, konstaterade jag. Sjöglimt, konstaterade han. Ändå gick det bra. Enligt Lars Gustafsson är serven det mest offentliga som finns. Idag satt den. Inte för att någon tittade, folk spelar tydligen inte tennis på söndagskvällar. Efteråt stretchade vi länge, länge, som om vi äntligen lärt oss något. När vi slog igen grinden bakom oss frågade tanten i kiosken om vi tänkt gena genom kolonilottområdet. Där hade någon nämligen sett en naken man lomma fram längsmed grusgångarna. En polispatrull var på väg, förklarade hon, de kunde behöva hjälp med spaningsarbetet. Det syntes att hon fann idén utmärkt. Vi sa att vi skulle ta den andra vägen. Kanske trettio meter senare körde polisens buss förbi oss. Jag försökte vinka dem in mot tanten (som nu stod på parkeringen) men de såg inte.