Gratisbanan, den 26 juni, 18:13

Till sist får de nog, ropar: Ni kan spela nu. Då har vi skyltat med våra intentioner i trettio-fyrtio minuter. Vankat med synliga racketfodral vid gungorna, men gång efter annan svängt med huvudet för att bevaka vår köplats (och vid konkurrens snabbt gjort oss synliga). Uppenbarligen har vi retat upp våra street-tennis-kolleger. De – två grabbar med kantig men förvånansvärt effektiv spelstil – kliver visserligen av banan, men sitter kvar på bänken innanför gallret. Kanske har vi brutit mot någon hederskodex. Kanske är det ett beprövat trick för att förkorta vår session. Det känns som att det borde fungera. Jag blir emellertid mer förvånad än irriterad. Jag frågar: Spelar ni här ofta? Ja, de spelar ofta. Jag frågar: Brukar det vara mycket folk? Ja, det brukar det. När är det minst folk? Vardagar, när folk jobbar. Jag sätter serven. Serve på serve på serve. Kanske mår vi bra att att bli utstirrade. Jag vill gärna tro det, att det är nyttigt för vår tennis. Slagen ska kunna utföras även inför publik. Min syster störs mer av tonåringarna på bänken, säger hon. Men det märks inte. I ett tidigare inlägg redogjorde jag för hennes tenniskarriär. Tydligen överdrev jag speltiden med några år, men det beror nog på att hon är så pass skicklig. Som en Federer langar hon över bollar tätt inpå baslinjen. Inga lobbar och skruvar, bara hårda slag mot en bestämd plats. Just på den här banan syns knappt linjerna, men hon känner på avstånd vart de är belägna. Själv försöker jag undvika fläcken mitt på min planhalva, där en vattenpöl bildat ett obehagligt delta. Mina skor vill inte fästa när jag beger mig ditåt. Därtill bländas jag av solen när den tar sig förbi via lövträden. Vem är det som har undanflykter nu? frågar Systern. Vi spelar i drygt fyrtio minuter. Då har våra åskådare tröttnat och begett sig hem (har nog inte ätit middag). Jag ropar: Nu har vi spelat klart. En trio på gräsmattan reser sig. De har under tiden vi spelat hållit till på fotbollsplanen (nätlösa och med femtioprocentiga studsar). Jag varnar för halt underlag och känner mig rutinerad. På den här banan vill jag vara åldermannen. Jag kan inte tänka mig något som ger mer streetcred.