måndag 6 juni 2011

När staden används

Vid den här tiden förra helgen valde jag att gå norrut när dottern drog igång sitt gunga-gunga-gunga-mantra. Lekplatsen vid Folkungagatan är stenig och har tung luft, men där finns alltid lediga gungor för yngre barn, liksom en utmanande rutschkana. Atmosfären är dessutom lite mer avspänd. I alla fall trivs jag bättre där än söderöver. Inte minst då lekplatsen är granne med en streetfotbollsplan. Killarna där är alltid duktiga. I synnerhet imponerar de när motstånd saknas, med finter jag annars bara sett på tv. Men det finns grader av finess. Den här gången fäste vi åskådare snart blicken på en snaggad virtuos. Han ägde matchen. Han höll undan, utförde momenten i trängt läge, flyttade sig över planen med ett ofattbart lugn. Som en Art Blakey bland musikskoleelever. Pojkarna på avbytarbänken mumlade något om att han alltid spelade på denna plan (själva blev de aldrig inbytta). Jag gick från parken lite lättare till sinnes. Det kändes som om jag hade deltagit i något, fastän jag bara stod och tittade genom stängslets glipor. Som om staden plötsligt användes. Jag skriver om detta, för just så känns det att spela tennis med trafikbrus i öronen. Att mellan slagen kunna skymta bilkaravanen på Skanstullsbron. Samtidigt som motspelaren tar emot och slår tillbaka. Ingen tittar på, dock. (Det här kan läsas som ett inlägg i gentrifieringsdebatten).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar