Kom igen, Roger

Det är midsommardag, jag följer Wimbledon via illegala strömmar till datorn. Här är Roger Federer i centrum, en man som vi vill väl. Åskådare ropar "Come on, Roger" vart han än placerar sina Nikes. Kommentatorerna agerar plötsligt supporterklubb och stönar hänfört när forehanden sitter. Missar betraktas antingen som något exceptionellt eller som något oväsentligt. Ofta både och: Han kan slå tusen såna bollar och sätta niohundranittionio av dem. Alla vill att han ska vinna (för det mesta ler förloraren när han vankar fram mot nätet för att skaka hand). Inte för att Roger Federer är bäst, för det är han inte längre, även om vi låtsas som det ibland. Utan för att han borde vara bäst. Det passar in i berättelsen, där han rollbesatts som den vite riddaren. Vi ser en man som agerar belevat, slår hårt utan att överdriva och håller temperamentet innanför bröstet – vem skulle han annars vara? Vi välartade är programmerade att föredra honom före en David Nalbandian. Han bekräftar oss och det vi vill tro på.